Fanns här ett tappat minne att plocka upp...?
Slussen betraktades på 30-talet som en av världens modernaste platser, symbolen för den nya tiden, de nyaste kommunikationerna. Här möttes de tusenåriga vattenvägarna med den nysprängda tunnelbanan, med båten, med bussen - cyklar, gående, resande i en enda stor kollektiv rörelse. Där gick vi alla omkring som medlemmar i samma framtidsutsikt. Och vi såg långt och det såg bra ut!!
Här öppnade sig Stockholm som en blomma. Mina första promenader till nya jobbet i Stockholm gick i slutet av 80-talet alltid via Slussen. Jag minns den närmast hisnande känslan när man liksom tog steget ut ur det där trånga avgasröret som Götgatan utgjorde och klev rakt ut i - rymden. Hela valvet och hela världen öppnade sig. Det blev till en paus, en inandning, en oas innan man snart skulle försvinna in i Gamla Stans mörkare gytter igen. Eller ner i underjorden. Man kunde bara står där och fylla på sina krafter. Alla disparata rörelser slösade inte med energi som man skulle kunna tro - de skänkte istället energi.
Limbo - platsen mellan himmelen och helvetet. (Kanske skall den heta Limbo i fortsättningen?!)
Världens modernaste plats - sedan gjorde tiden det som den alltid gör, med allt: Äter upp den, tuggar ner den, spottar ut den, och lägger till ett prefix: Något osannolikt modernt blir på en grisblink något extremt omodernt.
Jo, Anders blev kvar där en stund och ställde sig förmodligen frågan: Vad finns kvar i den kollektiva frånvaron...?
Det är både som ett minne och ett monument, utan att dock en enda gång bli till det där patetiska minnesmonumentet som vi människor är så förtjusta i att bygga och konstruera. Till vår egen ära. Slussen kan aldrig bli ett minnesmonument, God bless, helt enkelt därför att vi aldrig kan låta Slussen vara i fred. Vi måste ha Slussen, vi måste använda henne, låta henne hjälpa oss - men hur? Just nu vill den ena sidan bevara "gamla Slussen" och den andra bygga "framtidens Slussen". Just nu är Slussen ingen öppen plats längre, bara ett sår, något infekterat, irriterat, polariserat, politiserat.
I Anders Thessings bilder har det precis blivit ebb i det kollektiva minnet - det har dragit sig tillbaka för en stund, om man snabbar sig på som helvete kan man passa på att göra ett hastigt återbesök. Kan man tänka sig att någon nyss varit här? Kan man tänka sig att någon nyss stod här och pratade?
Gerry Johansson kan fotografera en tom parkbänk - och det enda man tänker på är vilka som nyss satt där. Man är helt säker på att någon nyss har gått. Försvunnit ut ur bild, gått till höger kanske?!
Anders Thessing förmedlar samma känsla, kanske med något lite större fördröjning. Man får mer känslan av att någon var där igår, eller i förmiddags - eller ännu troligare: Under natten som nyss passerat.
Någon eller några har på sannolika grunder förirrarat sig ner hit, kanske till och med haft svårt att hitta ut. En sådan gammal plats har också gamla utgångar, inte fullt lätta att hitta.
Slussen är fortfarande en plats där man kan gå vilse, man kan förlora sig rätt ordentligt. Jag har, som princip, att alltid rekommendera folk att gå vilse. När man kommer till en ny stad till exempel, en stor, fet, okänd, spännande stad. Man bör omedelbart glömma kartan på hotellrummet, singla slant om man skall ta till höger eller vänster, och så bara försvinna.
Gå bort sig, gå vilse. I bästa fall försvinna helt.
Någon tittade på Anders bilder och uttryckte sorg över den här platsen, Slussen. Jag kan absolut förnimma viss ensamhet, men sorg? Nej.
Jag tycker tvärtom att Anders Thessings bilder andas visst hopp, jo faktiskt. Det är många som vill återvända, längtar tillbaka, de står en bit bort och bara väntar på en möjlighet. Att få kliva in i bild igen! Under tiden sveper våra blickar kollektivt över samma saker och samma platser som Anders sett.
Bara det att han såg det först, och lite tydligare än oss andra.
Man tycker om att få just den extra hjälpen att både höja och sänka blicken.
Johan Croneman